När jag var ungefär 10 år gammal läste jag en artikel i en tidning, förmodligen aftonbladet, om hur en familjs hus nästan brunnit ner efter att deras TV börjat brinna när de skulle stänga av den. Det fanns bilder på ett brandskadat sovrum fullt med sotsvarta sängar och leksaker. Jag minns inte hur det gick för familjen, om det var någon som dog, men sedan den dagen var jag ständigt rädd för att vår TV skulle börja brinna. Att jag och mina bröder skulle ligga i våra sängar och drömma en kväll, och min mamma skulle stänga av TV:n för att gå och lägga sig. Men istället för att TV-skärmen skulle bli svart skulle den lysas upp av eldslågor. Min största skräck var att det skulle börja brinna och innan vår mamma ens hann tänka på att väcka oss och få oss ut ur lägenheten så skulle vi vara döda. Jag fick lite smått ångest varje gång TV:n stod på och den förvärrades varje gång jag var tvungen att stänga av den. Jag var ganska bra på att inte låtsas om min rädsla och till slut överkom jag min ångest.

Jag är fortfarande rädd för att dö, i synnerhet i en brand när jag ligger och sover. Men jag har slutat att använda mig av bönen jag brukade be varje kväll när jag var liten för att på bästa sätt skydda mig själv.

“Snälla Gud, gör så att det inte börjar brinna, det inte är en bomb, det inte kommer tjuvar och att jag inte dör i natt. Amen”

Någon gång kanske jag berättar anledningen till att jag inkluderade bomber i min bön.