Jag har alldeles för mycket att göra för mitt eget bästa och dessutom har jag på senare tid sovit alldeles för lite. Därför blir det en favorit i repris. För idag ska vi prata om viner. Men inte vilka viner som helst, utan pingviner.

Pingviner, Spheniscidae, är den enda familjen inom pingvinfåglarna, och består av ett antal arter som lever på södra halvklotet, främst i polarområdet. Det enda undantaget är Galapagospingvinen. Idag finns det sjutton olika arter av pingviner. Men man vet att pingviner funnits mycket länge, även om deras evolutionära historia är dåligt känd. Det äldsta fossilet från en pingvinart som man funnit är cirka 65 miljoner år. Man har även hittat fossil från pingviner som kunde bli upp till tre meter höga.

Pingviner skiljer sig kraftigt anatomiskt ifrån andra fåglar, de kan till exempel inte flyga, utan använder sina vingar när de simmar och dyker. Pingvinernas fjäderpäls påminner om sälpäls, och är ett bra skydd mot kyla. Pingviner har mycket bra hörsel, men ser sämre eftersom deras ögon är anpassade efter att kunna se under vatten. Storleken på de olika pingvinarterna skiljer sig mycket, Kejsarpingvinen kan bli 140 cm, medan Dvärgpingvinen bara blir 40 cm. Alla arter av pingviner har svart rygg och vit mage, som ett kamouflage i vattnet.

Pingviner är anpassade för ett liv i havet, och lever av fisken de fångar. Kejsarpingvinen kan dyka i upp till 18 minuter och komma ner till ett djup av 450 meter. Det mesta av pingvinernas år går åt till häckning och pingvinerna samlas då vanligtvis på stora häckningsplatser. Ett pingvinpar får vanligtvis ett ägg per år, och både hanarna och honorna tar hand om ungarna.

Faktan kommer återigen ifrån Wikipedia.

Jag hatar verkligen innebandy. Och i detta fall menar jag verkligen hatar när jag säger det. Vilken tur för mig att MatNat ordnar sektionsmästerskap i innebandy nästa vecka då. Och att jag kommer sitta där hela kvällen och vantrivas. Gaah!

Om någon i styret läser detta kan jag meddela att jag kommer bita ihop och verka vara på bra humör. Men det är bäst att någon ger mig choklad.

När jag blir stor ska jag bo här. Bara så att ni vet!

Om man väcks av sin mobilväckarklocka på morgonen, och börjar fundera på varför en Adam ringer så tidigt utan att inse att det är ordet Alarm man egentligen läser, vet man att man har sovit alldeles för dåligt, och att dagen kommer bli synnerligen jobbig. Speciellt om man dessutom redan har huvudvärk.

Om man är på dåligt humör, som man kan märka på mitt tidigare inlägg att jag var, hjälper det att lyssna på en av sina absoluta favoritlåtar. Som denna!

Och egentligen hatar jag inte andra bloggar. För hat är ett väldigt starkt ord. Och alla bloggar som jag läser ger mig något, annars skulle jag inte läsa dem. Som denna till exempel. Det är alltid spännande att veta vad folk i klassen pysslar med när de inte är på föreläsningar, även om jag skulle ha svårt att skriva om det.

Jag bloggar fortfarande inte, jag skriver bara när jag känner för det. Och när jag väl skriver, är det ingen jäkla dagbok. Jag hatar de flesta andra bloggar som är alldeles för personliga. I de flesta fall skiter jag faktiskt i vad människor gör eller vad det känner och tycker. Därför hoppas jag att ni struntar i mig när jag säger att jag behöver lite kärlek. Per omgående.

När jag blir stor ska jag flytta till ett engelsktalande land, där jag ska hitta mig en man. Sen ska vi skaffa oss tre barn, som ska heta Ashley, Bo och Charlie.  En kille och två tjejer. Gissa vem som är vem!

För ungefär en månad sen skrev jag ett inlägg om underbara boktitlar som gör att man bara måste läsa en bok. Jag har hittat en till titel, denna gång på engelska, på ännu en bok. I detta fall har jag faktiskt läst boken i fråga, men var då inte medveten om den underbara engelska titeln, Forty Words for Sorrow. Och boken i fråga var faktiskt en av de bästa jag läst på länge, vilket innebär att jag snart kommer bli tvungen att läsa den igen. Gör det du med!

Edit: För alla intresserade kan man här hitta det första kapitlet i Forty Words for Sorrow.

Dagens bok: Fruset offer, Giles Blunt.

Vilket fantastiskt längdskidlopp! Jag har knappt ord för att beskriva hur underbart det var. Det enda jag kan säga är att lagarbetet var så vackert, det gjorde verkligen hela grejen. Och att det sen blev ett guld och ett brons gör ju inte det hela sämre. När man sen fick se Per Elofsson med tårar i ögonen kunde jag inte hålla undan mina egna. Det kommer ta några timmar innan jag landar från detta glädjerus!

(Snart ska jag förhoppningsvis kunna sluta vara en sportnörd. Och med snart menar jag när OS är slut)

Jag tänkte att det kunde vara trevligt för alla läsare att lära känna mig lite bättre, och det jag ska berätta om något som verkligen förändrade mitt liv.

Jag föddes och växte upp i en stor stad, och spenderade den mesta av min tid i en av stadens lekparker. Jag hängde med mina vänner och tog det lugnt, och spelade en hel del basket. Men en dag dök det upp några bråkiga killar som bara innebar massa problem. De muckade gräl med alla de kunde komma åt och en dag hamnade jag i slagsmål med dem. Min mamma blev självklart jätteupprörd, och i sin ilska bestämde hon att jag skulle flytta till min morbror och moster, som bodde i en annan stad.

Jag bönade och bad om att jag skulle få stanna kvar hos mina vänner, men hon vägrade att lyssna, utan packade min väska och skickade iväg mig. Det enda hon gav mig var en puss på kinden och en biljett till flyget, men jag brydde mig egentligen inte, utan satte på min iPod och försökte komma över min ilska.

Jag hade inte träffat mina släktingar tidigare, det enda jag egentligen visste om dem var att de var rika, och jag tänkte mig att jag nog kunde vänja mig vid ett liv med mycket pengar när jag satt där på planet. Annat är väl inte möjligt när man sitter i första klass och sippar färskpressad apelsinjuice ur ett champagneglas.

När jag klev av flyget vinkade jag till mig en taxi och hoppade in. Och trots att registreringsskylten påstod att den var “fräsch” luktade den ganska konstigt. Men den tog mig snabbt till mina släktingars hus, klockan var väl sju eller åtta när jag kom fram. Jag skickade iväg den stinkande taxin och äntligen kunde jag titta ut på mitt nya kungarike. Nu var det dags för mig att bli prinsessan av Bel Air!