Igår var jag på en av de trevligaste festerna på länge. Men det ska jag inte skriva någonting om, för detta är inte en jäkla dagbok.

Istället ska jag skriva om en kärlekshistoria. Den där speciella kärlekshistorien bland tusen andra som får dig att tro på kärleken igen. Och även fast den inte är unik får den dig att tycka att alla andra historier är vanliga.

Den handlar om flickan som åker till ett annat land för att träffa någon hon aldrig träffat förut. För att hon känner att hon måste. För att det är livsviktigt att hon får träffa just honom, just nu.

Mer än att de nu för tiden är världens finaste par vet jag egentligen inte. Jag vet bara att det är vackert. Och att jag ibland önskar att något liknande vore mitt. Men man kan inte alltid få allt, och jag unnar verkligen världens bästa Johanna det hon har. För hon är något i världsklass!

Om man känner för att läsa Johannas blogg kan man göra det här

Dagens låt: Sigh no more, Mumford & sons.

Jag förfryser osten! Från Riksost.

Dagens låt lyssnar man med fördel på här! Och när man ändå är igång kan man fortsätta att lyssna på hela skivan. För den är bättre än du!

Det känns inte okej att Muse kommer till Roskilde i år. För jag kommer inte att åka till Roskilde i år.

Dagens låt: Black holes and revelations, Muse

it’s the same as before
or the other time
or the time before that.
here’s a cock
and here’s a cunt
and here’s trouble.

only each time
you think
well now I’ve learned:
I’ll let her do that
and I’ll do this,
I no longer want it all,
just some comfort
and some sex
and only a minor
love.

now I’m waiting again
and the years run thin.
I have my radio
and the kitchen walls
are yellow.
I keep dumping bottles
and listening
for footsteps.

I hope that death contains
less than this.

- Charles Bukowski

Det känns som om jag inte har mitt eget liv i mina egna händer längre. Som om någon annan tagit över ratten. Och att det egentligen kvittar vad jag gör för det kommer inte att förändra någonting. Det känns konstigt.

Hela den här helgen har bestått av någon slags konstig känsla. Som jag inte kan beskriva, eller har någon aning var den kommer ifrån. Det känns märkligt. Som om att allt är på väg åt helvete. Men det är ändå lugnt, för det kommer att lösa sig. Det känns lite som den här låten. Fråga mig dock inte varför.

Dancing close to you. I was supposed to be at home by 4 but stayed and time just flew
I hardly had the guts to say hi to you.
I’m quite young you are older than me
but I smoke one pack a day so lets say “even Steven” baby

We’re Going to Die at the same time you and I

A dog I knew he died a week ago and a few days later his doggie friend
he passed to cuz there’s no point in being without a best friend
I didn’t get it then but now I see who it’s going to be

We’re Going to die at the same time you and I

Inhale exhale I breathe like a pervo in the presence of you
To tired for concealment and stating the obvious hey don’t come closer
Please come closer, come closer

Brains with the same beat we´ve been there done that but not really factually
we hide in irony we are breaking free at the same pace
(that’s enevitable) just hold on tight tonight

We’re Going to die at the same time you and I

Sen känns det lite som den här låten med. Men mest känns det som dikten som kommer i nästa inlägg.

Fotavtryck ifrån en dinosaurie är häftigare än du!

Jag saknar ord för känslorna denna hand väcker inom mig. Det enda jag kan säga är att jag får rysningar. Den är något slags bevis på människors inneboende mänsklighet.

Det känns väldigt medelålders att gå runt och klaga på saker. Vilket uselt väder det är, hur dyrt allting har blivit på sistone, och hur mycket bättre det var för. Trots att jag är allt annat än medelålders tänker jag dock använda detta inlägg till att klaga.

De nya filmjölksförpackningarna. Hur tänkte Arla där? Visst, de kanske tar lite mindre plats och är lättare att transportera i och med att det går att stänga förpackningen igen när man öppnat den. Men korken. Vem tänkte ut den där plastbit de kallar kork? Jag, en frisk kvinna i mina bästa år, har problem med att få upp den. Jag får inte riktigt grepp om den, vilket försvårar öppnandet avsevärt. Och om nu jag har problem med att få upp den, hur går det då för alla gamla människor över 25 år, som börjat tappa sin forna styrka? Hur ska de kunna få någon fil att äta till frukost? Gör om och gör rätt!

Att doppa en precis släckt tändsticka i vatten. Fräsandet som alstras ger mig av någon anledning rysningar.

Någon gång inom en snar framtid ska jag komma på den ultimata catch-frasen! Frasen som jag kommer använda mig av i resten av mitt liv. Frasen som kommer vara anledningen till att folk känner igen mig och vet vem jag är. Frasen som kommer göra mig lika awesome som Barney Stinson. Och vet ni vad? Det kommer bli ledgen…wait for it…dary!