Ibland kan det vara svårt att veta vad det är man vill. Vad man vill äta, vilken musik man vill lyssna på, vad man vill ska hända härnäst. Jag vet dock exakt vad jag vill ha. Dessutom vet jag att jag aldrig kommer få det. Hence: Livet suger. Fan.

Dagens låt: feelings getting stronger in the dark.

Jajjebjörn. Världens mest underskattade ord. Eller nåt. Från och med nu ska alltid använda det när jag vill svara något jakande.
-Ska vi ta en promenad?
-Jajjebjörn!

-Ska du med på fest?
-Jajjebjörn!

Det ultimata är självfallet att använda det under ett upprop tillsammans med massa teknologer.
-Malin Tälle?
-Jajjebjörn!
(speciellt då om läraren heter Björn. Jag vill bara ha lärare som heter Björn)

Vissa dagar är usla. Vissa dagar känns det som om man knappt vill kliva ur sängen, än mindre göra något vettigt. En del dagar är det riktigt jobbigt att sätta sig på cykeln och ta sig till universitetet. Ibland är man så trött att man går omkring hela dagen som i en dimma. Man känner inte för att plugga, inte för att läsa, inte för att sitta vid datorn, inte för att göra något nyttigt. Man vill bara krypa ner under sitt täcke, och inte komma fram igen.
  En del dagar kan man sitta och frysa hela tiden, andra är man alldeles för varm. Man kan gå runt och vara ständigt hungrig, man kan känna för att inte äta alls. En del dagar smakar maten skit. Vissa dagar vet man att man måste städa och tvätta, fast man inte känner för det. Några dagar känns det som allt alla andra säger till en är en förolämpning. Ibland blir man så irriterad på sina vänner att man är rädd att man ska säga något riktigt dumt som man kommer få ångra. Vissa dagar säger man saker som man ångrar.
  Några dagar inser man att man är olyckligt kär, andra inser man att man förlorat all sin kärlek till någon. En del dagar dör någon som står en nära, de allra flesta andra dagarna dör någon på grund av onödigt våld.
Vissa dagar är helt enkelt hemska.

Idag är inte en av dessa dagar. För idag är dagen då det första bandet till Roskilde släpptes. Och vilket annat band som helst, med undantag för Travis, hade inte kunnat göra mig såhär glad. För glad är jag. Jag kan knappt sitta still, och vill krama om hela världen. För idag fick jag veta att Coldplay kommer till Roskilde!

Jag vet inte vad det beror på, eller när det skedde, men någon slags förändring har inträffat. Ibland känns det i och för sig som om allt är som det alltid har varit, men oftast känns det som om det allra mesta är annorlunda, inte minst jag.
  Jag har till exempel börjat hålla ordning omkring mig, vilket inte är speciellt vanligt. Jag städade i lördags, och har fortfarande inte lyckats stöka ner min lägenhet nämnvärt, vilket inte är normalt för mig. Jag kommer på mig själv med att vilja diska direkt efter att jag har ätit, vilket innebär att även mitt kök hållit sig rent. Jag spenderar mer tid tillsammans med mina skolböcker, läser, antecknar, och är allmänt produktiv. Jag har börjat läsa i samma utsträckning som jag gjorde för några år sen. Jag har börjat äta mycket nyttigare mat, och tycker inte detta är betungande på något sätt.

Allt detta är ju helt underbart. Om man bortser från faktumet att jag inte har en aning om vad denna förändring beror på. Har mitt undermedveta insett något det medvetna jag inte vet ännu? Har någon förändrat mig? Har jag utvecklat denna förändring för att hålla tristessen stången? Kommer denna förändring hålla i sig, ska livet sluta suga för ett ögonblick? Tusentals frågor, knappt några svar.
  En sak är säker i alla fall. Jag kommer fortsätta vara lika elak som förut. Annars skulle jag ju inte vara Malin längre.

Jag har kommit fram till att jag behöver en promenadkompis. Chansen att man kommer ut och får röra lite på benen känns betydligt mycket större om man har någon som drar en i armen, och lockar med sitt sällskap. Inget seriöst nu, bara en promenad en eller ett par gånger i veckan, då man kan passa på att prata om sakerna som gör livet värt leva. Minnen, framtiden, förhoppningar, regnbågar, musik, böcker, känslor och allmänt tjaffs.
  Sökande bor förhoppningsvis i Linköping och anmäler med fördel sitt intresse via kommentar, msn, eller röksignaler. Har inget annat för mig än att utforska himmelen just nu.

Idag har varit en sån dag som man vill spendera med att äta mest hela tiden. Frukost, lunch, middag. En frukt här, en macka där. Det kvittar vad man stoppar i sig, man blir aldrig riktigt mätt. Tyvärr har jag bestämt mig för att bli en nyttig människa, och det rimmar lite illa att äta massor onödigheter när man är nyttig. Därför har jag spenderat halva dagen framför datorn, läsande gamla blogginlägg och försökt minnas tider annorlunda än dagens, med en mössa på huvudet. För äta-hela-dagen-dagar är generellt mössdagar också. Speciellt om man känner sig nere. Dags att fylla på skålen med solrosfrön igen. För att kedjeäta solrosfrön är något av det nyttigaste man kan göra.

Jag har gått runt med blodsockerfall halva dagen. Vilket är mycket märkligt eftersom jag varken ätit dåligt, eller för lite. Nu har jag dock druckit en mugg te med extra mycket socker, och hoppas att mitt huvud därför ska sluta sväva uppe bland molnen.(vilka det finns många av. Jag älskar att sitta inomhus och titta på regnet.)
  En annan märklig grej med blodsockerfallet, förutom att det ens existerar, är att det tycks som om jag lägger märke till många fler detaljer än vad jag vanligtvis brukar. Musiken låter mer, känns mer, betyder mer. En klunk vatten smakar mer än den brukar, och eftersom vattnet är kallt kan jag känna varenda klunks väg ner i magen. Min säng är mjukare än vanligt, duschen är behagligare än vanligt. När jag kliar mig på armen verkar det nästan som om det skulle vara någon annans fingrar, någon annans arm. Gud vet vad som skulle hända om jag gjorde något som jag verkligen tycker om. 
  Det känns som om jag rökt alldeles för många cigaretter, och springer runt i en evig nico-kick(stavning?). Vilket får mig att undra vad det egentligen var i den där laxen jag köpte för extrapris…

För ganska exakt ett år sen slutade min värld snurra för en liten stund. Det enda som behövdes för att hela grunden jag har att stå på skulle börja skaka, var några få ord. Jag vet inte exakt när, eller exakt hur jag fick veta det, de detaljerna har för länge sedan försvunnit. Efterskalven i min grund har dock stannat kvar. För ganska exakt ett år sedan dog Heath Ledger.
  Det kan tyckas lite konstigt att en skådespelares död på andra sidan Atlanten kan påverka mig så mycket, det jag även jag hålla med om. Visserligen var han en mycket duktig skådespelare, men det berättigar fortfarande inte att jag ännu inte kommit över hans död.

Eller kanske så gör det det. Han var en person mitt i karriären. En man mitt i livet. Han hade några bra år bakom sig, och antagligen många fler bra år framför sig. Både karriärsmässigt, och personligen.
  Och han bara försvann. Vilket fick mig, och många andra, att inse hur otroligt ömtåligt livet är. Inse att det enda som behövs för att ens förflutna och framtid ska försvinna i ett ögonblick, är att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Att en människa bestämmer sig för att sätta sig i en bil trots att han druckit. Att man trampar fel i en trappa. Att man av misstag tar för många piller av en receptbelagd medicin. Att man med avsikt tar alldeles för många piller av en receptbelagd medicin. Jag kan tänka mig att många människor reagerade ungefär så som jag har gjort nu, när James Dean så abrupt försvann. Både James och Heath har blivit symboler för förstörda möjligheter.

Anledningen till att jag fortfarande inte kommit över Heath Ledgers död är att jag är rädd. Rädd, eftersom jag vet att exakt samma sak kan hända med mig, innan jag hinner bli färdig. Innan jag hinner älska någon av hela mitt hjärta. Innan jag hinner spendera tillräckligt med tid med familj och vänner. Innan jag hinner skriva en bok, innan jag hinner skaffa mig en familj, innan jag hinner få ett jobb jag verkligen trivs med. Innan jag hinner kyssa någon igen, innan jag hinner lära mig mer nya saker, innan jag hinner glömma allt det jag borde glömma. Innan jag hinner skratta så att tårarna rinner och magen krampar, innan jag hinner gråta tills alla tårar är slut. Innan jag hinner titta på ytterligare en film med min bror, innan jag hinner krama om min farmor. Innan jag hinner be om ursäkt. Innan jag hinner bli älskad, innan jag hinner bli hatad.
Innan jag hinner leva.

…är vad jag är. Jag lyckades producera ännu ett skämt idag(ja, återigen i en msn-konversation. Visste ni inte att det är det enda jag gör om dagarna?)

-Amöba, det är ett så roligt ord!
-Ja, det gäller att se det roliga i det lilla.

Som sagt, komiskt geni.

- Det är livsfarligt att dricka alkohol. Du borde sluta!

- Det är lungt, jag festdricker bara.

Dagens skratt. Och jag kom på den helt själv(fine jag hade hjälp av en msn-konversation)