Jag har börjat lära mina katter konceptet bakom en high five, och hur man gör för att dela ut dem. Det enda vi har lyckats åstadkomma hittills är dock en oavsiktlig low five. Men jag vägrar att ge upp. Jag har gjort upp ett rigoröst träningsschema, och kommer att bli tvungen att lägga ner all min tid på denna uppgift. Så bli inte förvånade om jag inte hörs av på en månad eller så.

For our allotted time is the passing of a shadow, and there is no return from our death, because it is sealed up and no one turns back

Bibeln

Om det var någon som undrade.

Till alla er som gång efter gång har sagt att valar inte är farliga och att de håller sig undan från båtar och att de aldrig någonsin skulle få för sig något så ondskefullt som att attackera just en båt, säger jag bara: Ni har fel! Artikeln ifrån aftonbladet handlar om en val som kastade sig upp ur vattnet och slängde sig över en segelbåt. Den handlar om att det bara var tur att människorna ombord överlevde, och att om valen hade vägt några ton mer så hade hela båten slagits i spillror, och inte “bara” masten och relingen. I och för sig säger en däggdjursforskare att det förmodligen var ett misstag av valen att attackera båten. Förmodligen såg den inte båten. Men det finns ingenting som säger att andra valar inte kan göra samma misstag(eller att valarna bestämt sig att ta hämnd mot alla människor för deras hemska valjakt).

Lite längre ner i artikeln säger samma forskare att om valen hade velat attackera hade den istället vält båten med sin stjärtfena. Inser ni vad som är fel med denna mening? Den innebär ju att eftersom man vet hur en val skulle göra för att attackera en båt full med oskyldiga människor, måste det ju skett ett antal gånger. Och ni säger att jag är larvig när jag är rädd för valar. Jag ska aldrig någonsin åka båt på havet igen!

I’ve been happily married for 30 years. She’s the light that guides me home. Yes it is from one of our cards. No, someone else wrote it. But it doesn’t make it less true

- Vance, chef för ett greeting card-företag

När jag var ungefär 10 år gammal läste jag en artikel i en tidning, förmodligen aftonbladet, om hur en familjs hus nästan brunnit ner efter att deras TV börjat brinna när de skulle stänga av den. Det fanns bilder på ett brandskadat sovrum fullt med sotsvarta sängar och leksaker. Jag minns inte hur det gick för familjen, om det var någon som dog, men sedan den dagen var jag ständigt rädd för att vår TV skulle börja brinna. Att jag och mina bröder skulle ligga i våra sängar och drömma en kväll, och min mamma skulle stänga av TV:n för att gå och lägga sig. Men istället för att TV-skärmen skulle bli svart skulle den lysas upp av eldslågor. Min största skräck var att det skulle börja brinna och innan vår mamma ens hann tänka på att väcka oss och få oss ut ur lägenheten så skulle vi vara döda. Jag fick lite smått ångest varje gång TV:n stod på och den förvärrades varje gång jag var tvungen att stänga av den. Jag var ganska bra på att inte låtsas om min rädsla och till slut överkom jag min ångest.

Jag är fortfarande rädd för att dö, i synnerhet i en brand när jag ligger och sover. Men jag har slutat att använda mig av bönen jag brukade be varje kväll när jag var liten för att på bästa sätt skydda mig själv.

“Snälla Gud, gör så att det inte börjar brinna, det inte är en bomb, det inte kommer tjuvar och att jag inte dör i natt. Amen”

Någon gång kanske jag berättar anledningen till att jag inkluderade bomber i min bön.

Sisådär tio år för sent säger jag: Är det inte helt absurt att Shakespeare in love år 1999 blev belönad med en Oscar. När även och Saving private Ryan, och i synnerhet La vita è bella var nominerade? Och känns det inte lite märkligt att en film som nomineras till bästa film även nomineras till bästa utländska film? Här vann i alla fall La vita è bella, och tur var nog det. Detta var bara några funderingar tidigt en lördagsmorgon. Gå och lägg er nu.

Idag har jag skurit rabarber som räcker till åtta stycken rabarberpajer och en dubbel sats rabarberkräm. Pajerna har jag inte gjort ännu, men krämen blev god.

Jag sommarjobbar på ett äldreboende. Det är jobbigt, men ändå ganska givande. Jag har redan skaffat mig en favorittant. Vi kan kalla henne Asta, trots att hon inte heter det.

“Victoria, störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så”

Jag trodde inte att jag skulle sätta mig ner och titta på det kungliga bröllopet igår. I vanliga fall har jag inte så stort intresse för varken kungafamiljen eller bröllop. Jag blev snabbt väldigt trött på alla tidningsartiklar, bilder och inför-program som sändes ut överallt. Men till slut hamnade jag där i soffan, och efter det kunde jag inte slita mig. Och så här i efterhand ångrar jag mig inte. Det var ett otroligt vackert bröllop där man inte kunde undgå att märka hur mycket Victoria och Daniel älskar varandra. Det märktes på deras blickar och leenden, på deras sätt att ständigt röra vid varandra. Och det märktes i synnerhet på talet som Daniel höll under bröllopsmiddagen, vilket framkallade tårar i många ögon. Även mina. För hur kan man inte bli annat än löjligt lycklig när den vackra prinsessan kysser sin groda och förvandlar honom till en stilig prins och de sen lever lycklig i resten av sina dagar?